spridda funderingar en söndag i oktober

Jag funderar ibland.
De där stunderna med Jonas. Skulle man ha uppskattat dem mer? Sugit i sig varje minut, varje sekund. Varit helt i stunden, varit när och härvarande?
Samtidigt så vet jag ju. Man kan inte gå omkring och förutsätta att människor ska dö. Man kan inte vara så intensiv i varje del av livet. Jag tror man brinner upp då, som ett tomtebloss.
Ändå.
Något jag lärt mig nu, tänkt på förut, men blivit så smärtsamt medveten om nu, är hur viktigt det är att leva det liv du har just nu. Inte sen eller då. Jag har varit expert på att leva antingen bakåt eller framåt. Och visst, man måste titta på en del saker man gjort. Erfarenheter, att inte göra samma misstag flera gånger och så vidare. Och framtiden, klart man måste planera saker.
Men det är det där med att tappa nuet för att dået eller senet blir för viktigt. Att glömma bort att stanna upp och faktiskt lukta på blommorna under korkeken. De luktar väldigt gott ofta, så det vore trist att missa dem.

Hur ofta gör vi inte saker, men planerar samtidigt annat under tiden? Lyssnar på nån som berättar något samtidigt som vi planerar kvällens middag?
Det är skillnad nu. Jag är mer medveten om nuet. Det gör livet både jobbigare och lättare. Jobbigare för att jag inte kan fly undan. Lättare för att jag faktiskt jobbar mig igenom saker och det känns väldigt bra att inte bara titta åt ett annat håll. och för att det blir mer substans i det jag gör, på nåt sätt.

Jag önskar att jag inte lärt mig det här på detta sättet bara.
En vän frågade mig igår när jag senast var riktigt arg. Svaret är egentligen; just nu. Jag är arg hela tiden. Så jävla förbannad över att Jonas är död. Samtidigt får det mig att verkligen vilja leva. För det vore så jäkla fel att bara stanna upp. En skymf. Jag kan fortsätta leva, då ska jag fan göra det också. Jag har suttit här länge nog, med depression och skit, nu är det dags att våga sig ut igen. För man får inte hur många chanser som helst.