40 dagar

40 dagar.
Idag är det 40 dagar sen min bror blev påkörd och dödad.
Så absurt.

Det blir inte lättare. Mindre tungt, men inte lättare.
Jag gråter i och för sig inte varje dag. Inte så att det syns, i alla fall. Jag tror det kanske märks mindre på mig, särskilt om man inte känt mig sen innan.
Men jag tänker på dig varje dag Jonas.

När jag hör musik. När jag går igenom bilderna i systemkameran och hittar bilder från midsommar. När jag ser gitarren på min vägg, den som du brukade stämma när du var här. När jag ser Two and a half men på tv, bara för att de är bröder. När jag hör andra prata om och med sina syskon. När jag är på väg att sms:a dig för att jag sett eller hört nåt du skulle gilla. När jag vill ringa dig och prata om våra föräldrar, om oron för hur de klarar din bortgång.

Vissa dagar, fler numera, är det lättare att bara leva vidare. Jag vet att jag måste. Jag vill också. Det är för lätt att fastna i sorgen och låta den ta över allt man är. Jag vill inte det. Jag sörjer, men jag vill inte vara sorg.
Men vissa dagar känns det bara förjävligt, ärligt talat. Att just du. Av alla, liksom. När det finns så många idioter i världen.

40 dagar sen. Vi ska samlas enligt rysk sed idag. Det sägs att själen har landat nu, kommit dit den ska, efter 40 dagar. Jag vet att du inte tror på det där med själar och att det fortsätter efter döden, men det skiter jag högaktningsfullt i, käre bror. Jag väljer att tänka att du har landat nu. Och att du väntar där, så småningom.