Dangerous Minds, eller..?

Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig.
Små minigangstas med nedhasade jeans och bakåtvända kepor? Hiphopmusik i bakgrunden? Sorgligt nergångna lokaler, okej, det stämmer ju i allafall!

Nej, det var ju såklart inte så farligt alls.
Visst, det är rörigt. Gruppen är rörig, lokalen är rörig... Ungarna testar och kollar läget. Och det ska de ju göra. De har ju ingen aning om ifall jag är som alla andra vikarier, som bara stannat ett tag och sen dragit. Hur ska de veta att jag tänker stanna? Det vet de ju inte. Därför testar de. Helt ok.

Det är mycket som snurrar i huvudet nu, för det här är liksom som att starta upp en ny verksamhet, fast man gör det med en som redan finns. En nystart är det definitivt. Allt, jag säger allt, måste tänkas igenom, värderas, tas beslut om och genomföras. Lokalerna måste röjas och fixas. Ramar måste hållas. Men det är kul. Utmanande. Jag känner att jag är bra på det här jobbet, jag kan det.
Det är lite coolt att känna det.

Sen drog jag på yoga med Daniela. Det var vad både kropp och själ behövde. Dock hade jag väl inte behövt tjonga in huvudet i en bodypumpstång så jag såg stjärnor och nu har en rejäl bula i pannan. Det var faktiskt lite onödigt, måste jag erkänna.

Jaha, nya tag imorrn, då..

the job

Okej.
Det här kommer att bli tufft.
Mycket tufft.
Livet ett tag framöver kommer bestå av jobb, sång och sömn. Och så lite träning, för att orka med det hela.
Jag var på ett möte med efterföljande restaurangbesök på nya jobbet i torsdags och fick då en rapport från kollegan.
Det är ingen lätt grupp vi har att tampas med. Tydligen är det rejält kaos, med tufft klimat och en hel del våldsamma tendenser. Samt duktigt missnöjda föräldrar, förstås. Inte gruppens fel, det är viktigt i sammanhanget. De har haft en jobbig höst med personal som slutat och allmänt strul och jag tvivlar inte på att vi får ordning på torpet, men det kommer att bli tufft. En rejäl utmaning, men sen när blev jag rädd för utmaningar?
Just nu känner jag mig lite som Michelle Pfeiffers karaktär i Dangerous Minds, fast allt är liksom i miniatyrformat...

Missförstå mig rätt, jag är grymt peppad... :)

Första dagen and I feel good about this..

Jamen, det här känns bra.
Mycket bra, till och med.
Visst, min första dag på nya jobbet kantas av taggtråd i halsen, snor i näsan och en anings feber i termometern, men nu har jag ju några dagar på mig att friskna till på.
Men annars, i det stora hela, är jag förväntansfull.
Jag tvivlar inte alls på att det kommer finnas den beskärda delen av gnäll, småtjafs och stortjafs på den här arbetsplatsen, men det kommer man ju aldrig undan. Mina närmaste kollegor verkar dock väldigt bra. Positiva, trots en jobbig höst, och sugna på att dra upp det skepp som sakta varit på väg att sjunka.
Jag tror inte ens att mitt jobb som avdelningsansvarig kommer att bli speciellt betungande. Inte vad gäller jobbet på avdelningen i alla fall. Fast jobb kommer det att bli, mycket jobb för att få den här gruppen trygg och bra, men det är ok. Har man möjligheterna i form av bra personal och tid, samt stöd uppifrån, så funkar det ju.
Jag gillar även att chefen bjuder alla på restaurang efter kvällsmötet på torsdag, bara för att liksom lämna det gamla bakom oss och ge oss en sjysst start på det nya.

Som sagt. Första riktiga arbetsdagen på ca 6 månader. Nu är jag trött.

att börja om igen

Imorgon börjar jag jobba.
Det känns lite nervöst. Det var ju ändå sex månader sen jag jobbade senast. Inte igår, direkt. Dessutom tror jag att de förväntar sig mycket av mig. Det kändes så på intervjun och när jag var där och skrev på. Lite som att jag, jag kan väl allt.
Och visst. Jag är ju bra på mitt jobb, det vet jag.
Men jag vet också att jag har lätt för att dras med i det där, att jag är så bra. Jag blir så smickrad att jag har svårt att tacka nej och då står man plötsligt där i honungsfällan.
Så jag lovar mig själv att känna efter och att säga till om det blir för mycket.

Men jo, jag vill ju att de ska tycka att jag är braaa! Bekräftelse är ju trevligt att få, från alla håll. Minsann.

det blir skönt att få komma bort ett slag

Om en månad är jag på Lanzarote. Har redan varit i London, hos kusinerna, och sitter förhoppningsvis på balkongen med ett glas vin. Det ska bli skönt. Så jäkla skönt.
Jag har aldrig varit på solsemester på hösten. På resa, visst, men sol och värme? Inte medvetet, i alla fall. På sätt och vis är det lite konstigt. Jag borde nog ha satsat på det tidigare, med tanke på mina issues med kyla och mörker.

Den här delen av hösten är i och för sig helt okej. Så länge solen skiner och löven har färger så är det helt okej. Det är sen, när regnet, mörkret, de kala grenarna och den där genom-märg-och-ben-kylan kommer. Fast det är också okej, på sätt och vis. Egentligen är det januari och februari som är värst. Kallt, eländigt och bara är lång jäkla raksträcka till våren. Mars är rätt segt också. Lite födelsedagar, men jag har en känsla av att det bara blir jobbigt. Påminnelser.
Som när Jonas kommer upp på chatlistan på Facebook.

Jag håller emot lite, för jag vill inte, orkar inte. Orkar inte bryta ihop varje dag. Orkar inte riktigt hålla mig uppe heller, hela tiden, så jag gråter lite i duschen. Ibland.

Det blir skönt att komma bort, från allt.

oåterkalleligt

Jo.
Vi var i lägenheten idag.
Jonas lägenhet, alltså.
Vi packade ner det mesta av hans böcker, skivor, såna personliga grejer.

Och det var så jävla sorgligt. Jag kunde inte låta bli att gråta. Så fort jag såg hans ytterdörr kom tårarna.
Alla hans saker. Han, fortfarande så närvarande, fast ändå inte.
Ännu ett steg på vägen i den smärtsamma processen att förstå att han faktiskt aldrig kommer tillbaka. Aldrig nånsin. Han kommer aldrig att sms:a och fråga om vi ska gå ta en öl. Ringa och säga: "Tjena syrran, ska vi boxas?" Eller berätta om nån spelning för nåt av banden och undra om jag vill komma. Eller ge mig te i julklapp. Och vem ska jag ge rökelse till nu?

Helvete.

Förkyld!?

Nån som vill veta vad som hostades upp ur mina luftrör imorse? Inte det? Sorry, ni får veta ändå.
Så är det. Är man singel och inte har nån att gnälla för här hemma, då blir det bloggen som får ta stryk.
Läskiga, gulgröna grejer var det i alla fall. Sega, man riktigt kände hur de ville klamra sig fast nere i halsen för att kunna sprida så mycket elände som möjligt innan de hostades upp.
Jag förstår faktiskt inte hur jag kan bli förkyld när jag knappt träffar några människor. Eller kanske snarare, när jag inte dagligen träffar massor av smitthärdar i mindre storlek, även kallade barn. Men det går tydligen att bli sjuk ändå.
Usch, vad det är synd om mig. 
Sjuk, gnällig och sur.
Så känner jag mig.

Fast. Snart är det dags att komma hemifrån i alla fall. Ta en sväng med trevligt sällskap och bli lite inspirerad, hoppas jag.
Kliva ur mig själv litegrann. Känns jävligt skönt just idag.

En annan slags dag

Jag vill bara tala om att idag är jag inte speciellt klok.
Inga stora resonemang, inga visa ord.
Idag är jag bara sjuk, ledsen, hängig, liten och förbannad.

Fortfarande.

Jag tror helt ärligt aldrig jag kommer sluta att vara arg.

spridda funderingar en söndag i oktober

Jag funderar ibland.
De där stunderna med Jonas. Skulle man ha uppskattat dem mer? Sugit i sig varje minut, varje sekund. Varit helt i stunden, varit när och härvarande?
Samtidigt så vet jag ju. Man kan inte gå omkring och förutsätta att människor ska dö. Man kan inte vara så intensiv i varje del av livet. Jag tror man brinner upp då, som ett tomtebloss.
Ändå.
Något jag lärt mig nu, tänkt på förut, men blivit så smärtsamt medveten om nu, är hur viktigt det är att leva det liv du har just nu. Inte sen eller då. Jag har varit expert på att leva antingen bakåt eller framåt. Och visst, man måste titta på en del saker man gjort. Erfarenheter, att inte göra samma misstag flera gånger och så vidare. Och framtiden, klart man måste planera saker.
Men det är det där med att tappa nuet för att dået eller senet blir för viktigt. Att glömma bort att stanna upp och faktiskt lukta på blommorna under korkeken. De luktar väldigt gott ofta, så det vore trist att missa dem.

Hur ofta gör vi inte saker, men planerar samtidigt annat under tiden? Lyssnar på nån som berättar något samtidigt som vi planerar kvällens middag?
Det är skillnad nu. Jag är mer medveten om nuet. Det gör livet både jobbigare och lättare. Jobbigare för att jag inte kan fly undan. Lättare för att jag faktiskt jobbar mig igenom saker och det känns väldigt bra att inte bara titta åt ett annat håll. och för att det blir mer substans i det jag gör, på nåt sätt.

Jag önskar att jag inte lärt mig det här på detta sättet bara.
En vän frågade mig igår när jag senast var riktigt arg. Svaret är egentligen; just nu. Jag är arg hela tiden. Så jävla förbannad över att Jonas är död. Samtidigt får det mig att verkligen vilja leva. För det vore så jäkla fel att bara stanna upp. En skymf. Jag kan fortsätta leva, då ska jag fan göra det också. Jag har suttit här länge nog, med depression och skit, nu är det dags att våga sig ut igen. För man får inte hur många chanser som helst.

40 dagar

40 dagar.
Idag är det 40 dagar sen min bror blev påkörd och dödad.
Så absurt.

Det blir inte lättare. Mindre tungt, men inte lättare.
Jag gråter i och för sig inte varje dag. Inte så att det syns, i alla fall. Jag tror det kanske märks mindre på mig, särskilt om man inte känt mig sen innan.
Men jag tänker på dig varje dag Jonas.

När jag hör musik. När jag går igenom bilderna i systemkameran och hittar bilder från midsommar. När jag ser gitarren på min vägg, den som du brukade stämma när du var här. När jag ser Two and a half men på tv, bara för att de är bröder. När jag hör andra prata om och med sina syskon. När jag är på väg att sms:a dig för att jag sett eller hört nåt du skulle gilla. När jag vill ringa dig och prata om våra föräldrar, om oron för hur de klarar din bortgång.

Vissa dagar, fler numera, är det lättare att bara leva vidare. Jag vet att jag måste. Jag vill också. Det är för lätt att fastna i sorgen och låta den ta över allt man är. Jag vill inte det. Jag sörjer, men jag vill inte vara sorg.
Men vissa dagar känns det bara förjävligt, ärligt talat. Att just du. Av alla, liksom. När det finns så många idioter i världen.

40 dagar sen. Vi ska samlas enligt rysk sed idag. Det sägs att själen har landat nu, kommit dit den ska, efter 40 dagar. Jag vet att du inte tror på det där med själar och att det fortsätter efter döden, men det skiter jag högaktningsfullt i, käre bror. Jag väljer att tänka att du har landat nu. Och att du väntar där, så småningom.