att börja om igen

Imorgon börjar jag jobba.
Det känns lite nervöst. Det var ju ändå sex månader sen jag jobbade senast. Inte igår, direkt. Dessutom tror jag att de förväntar sig mycket av mig. Det kändes så på intervjun och när jag var där och skrev på. Lite som att jag, jag kan väl allt.
Och visst. Jag är ju bra på mitt jobb, det vet jag.
Men jag vet också att jag har lätt för att dras med i det där, att jag är så bra. Jag blir så smickrad att jag har svårt att tacka nej och då står man plötsligt där i honungsfällan.
Så jag lovar mig själv att känna efter och att säga till om det blir för mycket.

Men jo, jag vill ju att de ska tycka att jag är braaa! Bekräftelse är ju trevligt att få, från alla håll. Minsann.