Till Jonas

Älskade Jonas, älskade lillebror.

Jag önskar att jag inte behövde säga det här till dig.

Jag önskar att den här sammankomsten var av en annan anledning. En ljusare, gladare. Inte för att du inte finns längre.

Men det är så. Du finns inte. Inte här, med oss, i alla fall.

Och jag saknar dig så sjukt mycket.

Jag vill berätta hur jag minns dig Jonas.

Jag minns dig som bror.

Som när vi var små. Vi bråkade en del, du och jag. Saker och ting fick inte vara orättvisa, det var det viktigaste. Jag minns när vi var tvungna att ha något som markerade mitten framför tv:n, för tänk om nån fick sitta mer i mitten! Fast du var rätt bra att ha ibland ändå. Tydligen använde jag dig som alibi för att få sova i mammas och pappas säng. Föste upp dig ur spjälsängen, fick dig att sömndrucket vanka in till mammas och pappas sovrum, varpå jag själv kom efter och menade på att om Jonas fick sova där så måste ju jag få...Vi byggde lego ihop också. Den grå legoborgen. Det var stort.

Jag minns dig som vän också, Jonas. För jag hade förmånen att få vara vän med min bror.

Det var väl när du kom tillbaka från sitt utbytesår i Usa. För första gången kunde jag se dig som något mer än en lillebror, du var en egen person plötsligt. Nån som gick att prata med. Umgås med.

Jag minns en gång när det blivit plötsligt slut med en kille och jag var ledsen och lite chockad. Hur du kom hem till mig i min minietta på söder, med glass, godis och film och hur vi bara var. Pratade om allt och inget, kollade film, åt godis, bara hängde. Du fanns där för mig, helt enkelt.

Vi var syskon och vänner, jag är glad för det. Vi bråkade färdigt nånstans där i mitten på nittiotalet och blev vänner. Inte så att vi alltid var överens. Du var som bekant kompromisslös och jag kan vara rätt tjurskallig jag med. Men det gick över. Det gick alltid över. Det var ju det som var skönt. Du var nån jag kunde tjafsa med och veta att du ändå fanns kvar. Vi kanske inte hängde så himla ofta, men du och jag, det var liksom ett faktum, vad som än hände.

Jag känner mig vilsen nu, utan dig. Ett ben har slagits undan och jag vet inte riktigt hur jag ska hitta balansen igen. Kanske hittar jag den så småningom. Kanske kan jag så småningom tänka på dig utan att få tårar i ögonen. Minnas dig med mindre smärta och med mer ljus och glädje. Jag fick i alla fall ha dig som bror i 33 år. Det är värt så mycket, även om det är så orättvist att det inte fick bli minst 33 år till. Kanske kan jag så småningom bli mindre arg.

Och vi har ju ändå något, i all denna smärta. Alla fina bilder, förstås, alla knasiga videoklipp, men framförallt har vi din musik, som alltid kommer finnas där. Konkreta minnen.

Det är en tröst. Just nu en klen tröst, men ändå en tröst.

Jag fick en dikt skickad till mig av en vän. Ord, som kanske också kan trösta, nångång.

Gråt inte för att jag är död
Jag finns inom dig alltid
Du har min röst, den finns i dig
Du kan höra den när du vill
Du har mitt ansikte, min kropp
Jag finns i dig, Du kan ta fram mig när du vill
Allt som finns kvar av mig är inom dig
Så är vi jämt tillsammans.

Det finns så mycket att säga, Jonas, men jag slutar här.