det blir skönt att få komma bort ett slag

Om en månad är jag på Lanzarote. Har redan varit i London, hos kusinerna, och sitter förhoppningsvis på balkongen med ett glas vin. Det ska bli skönt. Så jäkla skönt.
Jag har aldrig varit på solsemester på hösten. På resa, visst, men sol och värme? Inte medvetet, i alla fall. På sätt och vis är det lite konstigt. Jag borde nog ha satsat på det tidigare, med tanke på mina issues med kyla och mörker.

Den här delen av hösten är i och för sig helt okej. Så länge solen skiner och löven har färger så är det helt okej. Det är sen, när regnet, mörkret, de kala grenarna och den där genom-märg-och-ben-kylan kommer. Fast det är också okej, på sätt och vis. Egentligen är det januari och februari som är värst. Kallt, eländigt och bara är lång jäkla raksträcka till våren. Mars är rätt segt också. Lite födelsedagar, men jag har en känsla av att det bara blir jobbigt. Påminnelser.
Som när Jonas kommer upp på chatlistan på Facebook.

Jag håller emot lite, för jag vill inte, orkar inte. Orkar inte bryta ihop varje dag. Orkar inte riktigt hålla mig uppe heller, hela tiden, så jag gråter lite i duschen. Ibland.

Det blir skönt att komma bort, från allt.

oåterkalleligt

Jo.
Vi var i lägenheten idag.
Jonas lägenhet, alltså.
Vi packade ner det mesta av hans böcker, skivor, såna personliga grejer.

Och det var så jävla sorgligt. Jag kunde inte låta bli att gråta. Så fort jag såg hans ytterdörr kom tårarna.
Alla hans saker. Han, fortfarande så närvarande, fast ändå inte.
Ännu ett steg på vägen i den smärtsamma processen att förstå att han faktiskt aldrig kommer tillbaka. Aldrig nånsin. Han kommer aldrig att sms:a och fråga om vi ska gå ta en öl. Ringa och säga: "Tjena syrran, ska vi boxas?" Eller berätta om nån spelning för nåt av banden och undra om jag vill komma. Eller ge mig te i julklapp. Och vem ska jag ge rökelse till nu?

Helvete.

Förkyld!?

Nån som vill veta vad som hostades upp ur mina luftrör imorse? Inte det? Sorry, ni får veta ändå.
Så är det. Är man singel och inte har nån att gnälla för här hemma, då blir det bloggen som får ta stryk.
Läskiga, gulgröna grejer var det i alla fall. Sega, man riktigt kände hur de ville klamra sig fast nere i halsen för att kunna sprida så mycket elände som möjligt innan de hostades upp.
Jag förstår faktiskt inte hur jag kan bli förkyld när jag knappt träffar några människor. Eller kanske snarare, när jag inte dagligen träffar massor av smitthärdar i mindre storlek, även kallade barn. Men det går tydligen att bli sjuk ändå.
Usch, vad det är synd om mig. 
Sjuk, gnällig och sur.
Så känner jag mig.

Fast. Snart är det dags att komma hemifrån i alla fall. Ta en sväng med trevligt sällskap och bli lite inspirerad, hoppas jag.
Kliva ur mig själv litegrann. Känns jävligt skönt just idag.

En annan slags dag

Jag vill bara tala om att idag är jag inte speciellt klok.
Inga stora resonemang, inga visa ord.
Idag är jag bara sjuk, ledsen, hängig, liten och förbannad.

Fortfarande.

Jag tror helt ärligt aldrig jag kommer sluta att vara arg.

spridda funderingar en söndag i oktober

Jag funderar ibland.
De där stunderna med Jonas. Skulle man ha uppskattat dem mer? Sugit i sig varje minut, varje sekund. Varit helt i stunden, varit när och härvarande?
Samtidigt så vet jag ju. Man kan inte gå omkring och förutsätta att människor ska dö. Man kan inte vara så intensiv i varje del av livet. Jag tror man brinner upp då, som ett tomtebloss.
Ändå.
Något jag lärt mig nu, tänkt på förut, men blivit så smärtsamt medveten om nu, är hur viktigt det är att leva det liv du har just nu. Inte sen eller då. Jag har varit expert på att leva antingen bakåt eller framåt. Och visst, man måste titta på en del saker man gjort. Erfarenheter, att inte göra samma misstag flera gånger och så vidare. Och framtiden, klart man måste planera saker.
Men det är det där med att tappa nuet för att dået eller senet blir för viktigt. Att glömma bort att stanna upp och faktiskt lukta på blommorna under korkeken. De luktar väldigt gott ofta, så det vore trist att missa dem.

Hur ofta gör vi inte saker, men planerar samtidigt annat under tiden? Lyssnar på nån som berättar något samtidigt som vi planerar kvällens middag?
Det är skillnad nu. Jag är mer medveten om nuet. Det gör livet både jobbigare och lättare. Jobbigare för att jag inte kan fly undan. Lättare för att jag faktiskt jobbar mig igenom saker och det känns väldigt bra att inte bara titta åt ett annat håll. och för att det blir mer substans i det jag gör, på nåt sätt.

Jag önskar att jag inte lärt mig det här på detta sättet bara.
En vän frågade mig igår när jag senast var riktigt arg. Svaret är egentligen; just nu. Jag är arg hela tiden. Så jävla förbannad över att Jonas är död. Samtidigt får det mig att verkligen vilja leva. För det vore så jäkla fel att bara stanna upp. En skymf. Jag kan fortsätta leva, då ska jag fan göra det också. Jag har suttit här länge nog, med depression och skit, nu är det dags att våga sig ut igen. För man får inte hur många chanser som helst.