märkligt mående och träning blir nog nåt bra till slut ändå...

Livet är inte helt lätt just nu och det är enbart kemins fel.
Jag håller ju på att trappa ner den seretoninhöjande medicin jag ätit i några år. Den har varit fantastiskt bra att ha, men nu tror jag att jag klarar mig utan. Det är bara det att när man trappar ner får man samma typ av biverkningar som när man började. Om inte ännu värre.
Vi snackar yrsel, trötthet, sömnrubbningar, förvirring, synrubbningar och allmänt konstigt mående. Tålamod? Hahahaha! Tröskeln är väl ungefär lika med noll.
Åh vad jag längtar till den här utfasningen är klar så jag kan må som folk igen! Bara några dagar kvar nu.

Detta gör att jag är extra, extra nöjd med att jag kom ut på löprundan idag. Och att jag dessutom genomförde min cirkelträning efteråt. Imorgon ska jag få lite hjälp med min pulsklocka, hoppas det ger en extra dimension till det hela.
Fast det känns fortfarande lite fånigt att kalla det för löprunda. Trots allt går jag fortfarande mer än jag springer. Å andra sidan har inte knäna gjort ont alls ännu (ta i trä!) även om det känns lite i benhinnorna.
Jag tror ändå att det är bra att jag kommer ut och tränar när jag mår så här. Jag mår bättre nu än innan träningen.
Snart händer det fler roliga saker, minsann! På onsdag tar jag tåget djupt in i de värmländska skogarna, till finaste Amy! Där ska vi hänga, kolla på webcast och dricka vin och praaaaata, ända tills på måndag.
Längtar!