Ett löpinlägg

Jag sitter här och eftersvettas. Det är som om nån skulle vridit på en kran, jag skojar inte. Så sjuka mängder vätska!
Fy fasen vad tungt det var idag.
Jag är i och för sig inte förvånad. Igår skulle ju varit den stora vilo och svullardagen. Det gick åt skogen eftersom bror ringde och ville boxas. Vad gör man då? Boxas, så klart! Kan inte missa ett tillfälle att få banka på lillbrorsan, var ju några år sen sist!
Det kändes i benen idag, kan jag informera om. Men, det gör mig också jäkligt stolt! Trots att jag visste att det skulle vara tungt idag så genomförde jag passet. Dryga 5 km, som jag sprang i alla fall minst 4,5 av. Eller, joggade.
I söndags däremot, då sprang jag. Lätt gick det, vilken känsla! Första kvart-tjugo minutrarna var det bara roligt. Detta trots en halv flaska rose och en mojito kvällen innan, samt ca 2 timmars sömn. Fast jag sprang nog på ren frustration. Det där jag hintade om i förra inlägget, dejten.. Det var fjärde i ordningen och det var dags att kolla läget om vart det var på väg. Och, vi var väl inte riktigt på väg åt samma håll, i samma fart. Vilket är ok, det är som det är och lika bra att få veta. Men frustration skapade det trots allt, vilket satte fart på löpningen. Synd bara, det var så bra på pappret...

Idag hade jag ett moment med en annan löpare. En kille i ungefär min ålder, verkade springa på ungefär samma sätt. Vi möttes på en raksträcka, så vi såg varann på långt håll. Han tittade på mig när vi möttes, log och liksom nickade lite. Så jag gjorde likadant. Ett leende och en nick i samförstånd. Ett löparmoment, helt enkelt.
Imorrn ska jag vila. För ikväll är det premiärfest!