Dangerous Minds, eller..?

Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig.
Små minigangstas med nedhasade jeans och bakåtvända kepor? Hiphopmusik i bakgrunden? Sorgligt nergångna lokaler, okej, det stämmer ju i allafall!

Nej, det var ju såklart inte så farligt alls.
Visst, det är rörigt. Gruppen är rörig, lokalen är rörig... Ungarna testar och kollar läget. Och det ska de ju göra. De har ju ingen aning om ifall jag är som alla andra vikarier, som bara stannat ett tag och sen dragit. Hur ska de veta att jag tänker stanna? Det vet de ju inte. Därför testar de. Helt ok.

Det är mycket som snurrar i huvudet nu, för det här är liksom som att starta upp en ny verksamhet, fast man gör det med en som redan finns. En nystart är det definitivt. Allt, jag säger allt, måste tänkas igenom, värderas, tas beslut om och genomföras. Lokalerna måste röjas och fixas. Ramar måste hållas. Men det är kul. Utmanande. Jag känner att jag är bra på det här jobbet, jag kan det.
Det är lite coolt att känna det.

Sen drog jag på yoga med Daniela. Det var vad både kropp och själ behövde. Dock hade jag väl inte behövt tjonga in huvudet i en bodypumpstång så jag såg stjärnor och nu har en rejäl bula i pannan. Det var faktiskt lite onödigt, måste jag erkänna.

Jaha, nya tag imorrn, då..

the job

Okej.
Det här kommer att bli tufft.
Mycket tufft.
Livet ett tag framöver kommer bestå av jobb, sång och sömn. Och så lite träning, för att orka med det hela.
Jag var på ett möte med efterföljande restaurangbesök på nya jobbet i torsdags och fick då en rapport från kollegan.
Det är ingen lätt grupp vi har att tampas med. Tydligen är det rejält kaos, med tufft klimat och en hel del våldsamma tendenser. Samt duktigt missnöjda föräldrar, förstås. Inte gruppens fel, det är viktigt i sammanhanget. De har haft en jobbig höst med personal som slutat och allmänt strul och jag tvivlar inte på att vi får ordning på torpet, men det kommer att bli tufft. En rejäl utmaning, men sen när blev jag rädd för utmaningar?
Just nu känner jag mig lite som Michelle Pfeiffers karaktär i Dangerous Minds, fast allt är liksom i miniatyrformat...

Missförstå mig rätt, jag är grymt peppad... :)

Första dagen and I feel good about this..

Jamen, det här känns bra.
Mycket bra, till och med.
Visst, min första dag på nya jobbet kantas av taggtråd i halsen, snor i näsan och en anings feber i termometern, men nu har jag ju några dagar på mig att friskna till på.
Men annars, i det stora hela, är jag förväntansfull.
Jag tvivlar inte alls på att det kommer finnas den beskärda delen av gnäll, småtjafs och stortjafs på den här arbetsplatsen, men det kommer man ju aldrig undan. Mina närmaste kollegor verkar dock väldigt bra. Positiva, trots en jobbig höst, och sugna på att dra upp det skepp som sakta varit på väg att sjunka.
Jag tror inte ens att mitt jobb som avdelningsansvarig kommer att bli speciellt betungande. Inte vad gäller jobbet på avdelningen i alla fall. Fast jobb kommer det att bli, mycket jobb för att få den här gruppen trygg och bra, men det är ok. Har man möjligheterna i form av bra personal och tid, samt stöd uppifrån, så funkar det ju.
Jag gillar även att chefen bjuder alla på restaurang efter kvällsmötet på torsdag, bara för att liksom lämna det gamla bakom oss och ge oss en sjysst start på det nya.

Som sagt. Första riktiga arbetsdagen på ca 6 månader. Nu är jag trött.

att börja om igen

Imorgon börjar jag jobba.
Det känns lite nervöst. Det var ju ändå sex månader sen jag jobbade senast. Inte igår, direkt. Dessutom tror jag att de förväntar sig mycket av mig. Det kändes så på intervjun och när jag var där och skrev på. Lite som att jag, jag kan väl allt.
Och visst. Jag är ju bra på mitt jobb, det vet jag.
Men jag vet också att jag har lätt för att dras med i det där, att jag är så bra. Jag blir så smickrad att jag har svårt att tacka nej och då står man plötsligt där i honungsfällan.
Så jag lovar mig själv att känna efter och att säga till om det blir för mycket.

Men jo, jag vill ju att de ska tycka att jag är braaa! Bekräftelse är ju trevligt att få, från alla håll. Minsann.