Jag vet att ni undrar!

Hur gick det då? Kom hon upp?
Jomen det gjorde jag faktiskt. Trots att jag hade svårt att somna igår så klev jag upp när klockan kvittrade 06.00. Ja, min klocka kvittrar. Lite dumt egentligen, för nu vaknar jag så fort fåglarna kör igång utanför sovrumsfönstret och det gör de titt som tätt.. Men. Upp kom jag och ut.
En sak störde mig lite. Jag tycker att alla som springer ser ut att ha så fjäderlätta, studsande steg. Mina fötter var minsann inga fjädrar! Här snackar vi cementklumpar de stackars få minuter jag faktiskt sprang! Det kanske rättar till sig så småningom, tänker jag ändå.

Nu vet jag ju av erfarenhet att första gången alltid är lättare än man tror. För att kompensera är sen andra gången mycket överjävligare än man förväntar sig.
Jag ser med spänning fram mot onsdagens pass...