Att bli en löpare

Jag har gett mig själv en sjusärdeles utmaning.
Den 3:e september ska jag springa Tjejmilen. Innan dess ska jag ha fått som rutin att springa tre dagar i veckan. Helst morgnar.

Hur gick då detta till? Tjejen som alltid har hävdat att löpning är tristare än att sitta och titta på tv:s testbild (finns den fortfarande, förresten?) har alltså gett sig den på att bli löpare.

Jag vet inte riktigt vad som hände, faktiskt. Tanken har funnits där nånstans, långt, långt bak. Undanstuvat bakom en hel massa gammal bråte, ända sen jag sprang Vårruset för en massa herrans år sen. Grejen är att det är lätt att springa. Alltså, det är inte lätt att springa, men det är förhållandevis enkelt. Du drar på dig löparskorna och så springer du. Sen är det jäkligt effektivt att springa. Du gör av med massvis med kalorier.
Och så är det nåt speciellt med att pusha sig själv. Att springa lopp. Få bättre tider. Jo, jag är en tävlingsmänniska, har aldrig påstått annat.

Vis av erfarenhet har jag bestämt mig för att gå långsamt fram. Jag har hittat ett träningsprogram på Iforms hemsida, som jag ska följa. Det är nästan löjligt lätt i början, men skit i det. Här ska inte skadas. Här ska springas. Imorgon kör vi. Första passet är 20 minuter. 10 minuter snabb gång, 5 minuter växelvis jogg och gång och så avslutas det med 5 minuters snabb gång. Det ska väl till och med jag klara av.