Jag vet att ni undrar!

Hur gick det då? Kom hon upp?
Jomen det gjorde jag faktiskt. Trots att jag hade svårt att somna igår så klev jag upp när klockan kvittrade 06.00. Ja, min klocka kvittrar. Lite dumt egentligen, för nu vaknar jag så fort fåglarna kör igång utanför sovrumsfönstret och det gör de titt som tätt.. Men. Upp kom jag och ut.
En sak störde mig lite. Jag tycker att alla som springer ser ut att ha så fjäderlätta, studsande steg. Mina fötter var minsann inga fjädrar! Här snackar vi cementklumpar de stackars få minuter jag faktiskt sprang! Det kanske rättar till sig så småningom, tänker jag ändå.

Nu vet jag ju av erfarenhet att första gången alltid är lättare än man tror. För att kompensera är sen andra gången mycket överjävligare än man förväntar sig.
Jag ser med spänning fram mot onsdagens pass...

Att bli en löpare

Jag har gett mig själv en sjusärdeles utmaning.
Den 3:e september ska jag springa Tjejmilen. Innan dess ska jag ha fått som rutin att springa tre dagar i veckan. Helst morgnar.

Hur gick då detta till? Tjejen som alltid har hävdat att löpning är tristare än att sitta och titta på tv:s testbild (finns den fortfarande, förresten?) har alltså gett sig den på att bli löpare.

Jag vet inte riktigt vad som hände, faktiskt. Tanken har funnits där nånstans, långt, långt bak. Undanstuvat bakom en hel massa gammal bråte, ända sen jag sprang Vårruset för en massa herrans år sen. Grejen är att det är lätt att springa. Alltså, det är inte lätt att springa, men det är förhållandevis enkelt. Du drar på dig löparskorna och så springer du. Sen är det jäkligt effektivt att springa. Du gör av med massvis med kalorier.
Och så är det nåt speciellt med att pusha sig själv. Att springa lopp. Få bättre tider. Jo, jag är en tävlingsmänniska, har aldrig påstått annat.

Vis av erfarenhet har jag bestämt mig för att gå långsamt fram. Jag har hittat ett träningsprogram på Iforms hemsida, som jag ska följa. Det är nästan löjligt lätt i början, men skit i det. Här ska inte skadas. Här ska springas. Imorgon kör vi. Första passet är 20 minuter. 10 minuter snabb gång, 5 minuter växelvis jogg och gång och så avslutas det med 5 minuters snabb gång. Det ska väl till och med jag klara av.

Livet precis just nu

Precis just nu sitter jag fortfarande i pyjamas med en kopp Starbuckskaffe bredvid mig.
Finns en hel del borden idag. Bland annat borde jag verkligen städa. Verkligen, verkligen.
Men, jag har omorganiserat i städskåpet, så helt overksam har jag inte varit.

Annars då. Livet i stort, så att säga.

Tillsvidare singel, boende i Hägersten. Inom en vecka frivilligt arbetslös i väntans tider, som jag såg det så fint beskrivet på en bekants Facebook-sida. Egentligen är jag faktiskt inte arbetslös. Jag har startat eget. Minsann. Har massor att göra med att fixa hemsida, skapa PR-material, samt fundera på hur jag ska ta kontakt med förhoppningsvis blivande kunder. Tyvärr kan jag inte ge mig själv betalt för just den sortens arbete, så det blir till att försöka hitta nåt deltidsjobb så länge, som kan betala hyran. Fast först ska jag vara lite ledig.

Frågan är hur pass öppen man ska vara i en sån här tillgänglig blogg. Men, vad fan. Jag skäms inte. Jag har ganska precis tillfrisknat efter en flerårig depression. Ni kan inte ana hur skönt det är. Eller, några av er kanske kan det. Ni kan nog också förstå rädslan för att trilla dit igen. Fast jag har funderat på det där. Jag tänker inte gå runt och vara rädd. Jag har verktyg nu. Jag känner igen tecknen.
Det syns ju inte alltid utanpå, det där med depressionen. Man kan verka glad, jobba heltid, fungera rätt okej. Men inuti. Det är där det händer. Maler, snurrar, gnager.
Livet kommer inte alltid att vara hoppsan hejsan. Hålen finns där, men det gäller att lära sig se stegen som leder upp i ljuset igen. Och nu testar jag utan stödhjul, om ca en vecka ska jag vara av med medicinen är det tänkt.

Det finns så mycket som ger ljus. Sången till exempel. Min andra familj, SCV. Och krÄm, förstås. Kören och kvartetten. Så mycket jobb, men så mycket tillfredsställelse. Tänk om jag inte hade sången, vad vore jag då?
Tja, förmodligen skulle jag hitta nåt annat som skulle sluka all min fritid, men inget som gav lika mycket.

Pyjamashelger, arbetslöshet/eget, lite dejting, sång... Welcome to my life!

Välkomna tillbaka

För första gången nånsin har jag raderat en hel blogg.
Nu börjar vi om från början.

Välkomna till Iziz insida.
Här kan du läsa om mig.
Högt, lågt, intressant, ointressant, spännande, tråkigt... Livet, helt enkelt.

Här uppdateras ofta, sällan eller inte alls... Helt beroende på vad jag känner för.

Enjoy...