Iziz insida

Dangerous Minds, eller..?

2012-01-16T21:51:00.000+01:00

Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig.
Små minigangstas med nedhasade jeans och bakåtvända kepor? Hiphopmusik i bakgrunden? Sorgligt nergångna lokaler, okej, det stämmer ju i allafall!

Nej, det var ju såklart inte så farligt alls.
Visst, det är rörigt. Gruppen är rörig, lokalen är rörig... Ungarna testar och kollar läget. Och det ska de ju göra. De har ju ingen aning om ifall jag är som alla andra vikarier, som bara stannat ett tag och sen dragit. Hur ska de veta att jag tänker stanna? Det vet de ju inte. Därför testar de. Helt ok.

Det är mycket som snurrar i huvudet nu, för det här är liksom som att starta upp en ny verksamhet, fast man gör det med en som redan finns. En nystart är det definitivt. Allt, jag säger allt, måste tänkas igenom, värderas, tas beslut om och genomföras. Lokalerna måste röjas och fixas. Ramar måste hållas. Men det är kul. Utmanande. Jag känner att jag är bra på det här jobbet, jag kan det.
Det är lite coolt att känna det.

Sen drog jag på yoga med Daniela. Det var vad både kropp och själ behövde. Dock hade jag väl inte behövt tjonga in huvudet i en bodypumpstång så jag såg stjärnor och nu har en rejäl bula i pannan. Det var faktiskt lite onödigt, måste jag erkänna.

Jaha, nya tag imorrn, då..

the job

2012-01-14T20:19:00.000+01:00

Okej.
Det här kommer att bli tufft.
Mycket tufft.
Livet ett tag framöver kommer bestå av jobb, sång och sömn. Och så lite träning, för att orka med det hela.
Jag var på ett möte med efterföljande restaurangbesök på nya jobbet i torsdags och fick då en rapport från kollegan.
Det är ingen lätt grupp vi har att tampas med. Tydligen är det rejält kaos, med tufft klimat och en hel del våldsamma tendenser. Samt duktigt missnöjda föräldrar, förstås. Inte gruppens fel, det är viktigt i sammanhanget. De har haft en jobbig höst med personal som slutat och allmänt strul och jag tvivlar inte på att vi får ordning på torpet, men det kommer att bli tufft. En rejäl utmaning, men sen när blev jag rädd för utmaningar?
Just nu känner jag mig lite som Michelle Pfeiffers karaktär i Dangerous Minds, fast allt är liksom i miniatyrformat...

Missförstå mig rätt, jag är grymt peppad... :)

Första dagen and I feel good about this..

2012-01-09T19:01:00.001+01:00

Jamen, det här känns bra.
Mycket bra, till och med.
Visst, min första dag på nya jobbet kantas av taggtråd i halsen, snor i näsan och en anings feber i termometern, men nu har jag ju några dagar på mig att friskna till på.
Men annars, i det stora hela, är jag förväntansfull.
Jag tvivlar inte alls på att det kommer finnas den beskärda delen av gnäll, småtjafs och stortjafs på den här arbetsplatsen, men det kommer man ju aldrig undan. Mina närmaste kollegor verkar dock väldigt bra. Positiva, trots en jobbig höst, och sugna på att dra upp det skepp som sakta varit på väg att sjunka.
Jag tror inte ens att mitt jobb som avdelningsansvarig kommer att bli speciellt betungande. Inte vad gäller jobbet på avdelningen i alla fall. Fast jobb kommer det att bli, mycket jobb för att få den här gruppen trygg och bra, men det är ok. Har man möjligheterna i form av bra personal och tid, samt stöd uppifrån, så funkar det ju.
Jag gillar även att chefen bjuder alla på restaurang efter kvällsmötet på torsdag, bara för att liksom lämna det gamla bakom oss och ge oss en sjysst start på det nya.

Som sagt. Första riktiga arbetsdagen på ca 6 månader. Nu är jag trött.

att börja om igen

2012-01-08T21:17:00.000+01:00

Imorgon börjar jag jobba.
Det känns lite nervöst. Det var ju ändå sex månader sen jag jobbade senast. Inte igår, direkt. Dessutom tror jag att de förväntar sig mycket av mig. Det kändes så på intervjun och när jag var där och skrev på. Lite som att jag, jag kan väl allt.
Och visst. Jag är ju bra på mitt jobb, det vet jag.
Men jag vet också att jag har lätt för att dras med i det där, att jag är så bra. Jag blir så smickrad att jag har svårt att tacka nej och då står man plötsligt där i honungsfällan.
Så jag lovar mig själv att känna efter och att säga till om det blir för mycket.

Men jo, jag vill ju att de ska tycka att jag är braaa! Bekräftelse är ju trevligt att få, från alla håll. Minsann.

det blir skönt att få komma bort ett slag

2011-10-14T23:27:00.002+02:00

Om en månad är jag på Lanzarote. Har redan varit i London, hos kusinerna, och sitter förhoppningsvis på balkongen med ett glas vin. Det ska bli skönt. Så jäkla skönt.
Jag har aldrig varit på solsemester på hösten. På resa, visst, men sol och värme? Inte medvetet, i alla fall. På sätt och vis är det lite konstigt. Jag borde nog ha satsat på det tidigare, med tanke på mina issues med kyla och mörker.

Den här delen av hösten är i och för sig helt okej. Så länge solen skiner och löven har färger så är det helt okej. Det är sen, när regnet, mörkret, de kala grenarna och den där genom-märg-och-ben-kylan kommer. Fast det är också okej, på sätt och vis. Egentligen är det januari och februari som är värst. Kallt, eländigt och bara är lång jäkla raksträcka till våren. Mars är rätt segt också. Lite födelsedagar, men jag har en känsla av att det bara blir jobbigt. Påminnelser.
Som när Jonas kommer upp på chatlistan på Facebook.

Jag håller emot lite, för jag vill inte, orkar inte. Orkar inte bryta ihop varje dag. Orkar inte riktigt hålla mig uppe heller, hela tiden, så jag gråter lite i duschen. Ibland.

Det blir skönt att komma bort, från allt.

oåterkalleligt

2011-10-07T21:18:00.000+02:00

Jo.
Vi var i lägenheten idag.
Jonas lägenhet, alltså.
Vi packade ner det mesta av hans böcker, skivor, såna personliga grejer.

Och det var så jävla sorgligt. Jag kunde inte låta bli att gråta. Så fort jag såg hans ytterdörr kom tårarna.
Alla hans saker. Han, fortfarande så närvarande, fast ändå inte.
Ännu ett steg på vägen i den smärtsamma processen att förstå att han faktiskt aldrig kommer tillbaka. Aldrig nånsin. Han kommer aldrig att sms:a och fråga om vi ska gå ta en öl. Ringa och säga: "Tjena syrran, ska vi boxas?" Eller berätta om nån spelning för nåt av banden och undra om jag vill komma. Eller ge mig te i julklapp. Och vem ska jag ge rökelse till nu?

Helvete.

Förkyld!?

2011-10-04T10:43:00.000+02:00

Nån som vill veta vad som hostades upp ur mina luftrör imorse? Inte det? Sorry, ni får veta ändå.
Så är det. Är man singel och inte har nån att gnälla för här hemma, då blir det bloggen som får ta stryk.
Läskiga, gulgröna grejer var det i alla fall. Sega, man riktigt kände hur de ville klamra sig fast nere i halsen för att kunna sprida så mycket elände som möjligt innan de hostades upp.
Jag förstår faktiskt inte hur jag kan bli förkyld när jag knappt träffar några människor. Eller kanske snarare, när jag inte dagligen träffar massor av smitthärdar i mindre storlek, även kallade barn. Men det går tydligen att bli sjuk ändå.
Usch, vad det är synd om mig.
Sjuk, gnällig och sur.
Så känner jag mig.

Fast. Snart är det dags att komma hemifrån i alla fall. Ta en sväng med trevligt sällskap och bli lite inspirerad, hoppas jag.
Kliva ur mig själv litegrann. Känns jävligt skönt just idag.

En annan slags dag

2011-10-03T18:06:00.000+02:00

Jag vill bara tala om att idag är jag inte speciellt klok.
Inga stora resonemang, inga visa ord.
Idag är jag bara sjuk, ledsen, hängig, liten och förbannad.

Fortfarande.

Jag tror helt ärligt aldrig jag kommer sluta att vara arg.

spridda funderingar en söndag i oktober

2011-10-02T22:47:00.000+02:00

Jag funderar ibland.
De där stunderna med Jonas. Skulle man ha uppskattat dem mer? Sugit i sig varje minut, varje sekund. Varit helt i stunden, varit när och härvarande?
Samtidigt så vet jag ju. Man kan inte gå omkring och förutsätta att människor ska dö. Man kan inte vara så intensiv i varje del av livet. Jag tror man brinner upp då, som ett tomtebloss.
Ändå.
Något jag lärt mig nu, tänkt på förut, men blivit så smärtsamt medveten om nu, är hur viktigt det är att leva det liv du har just nu. Inte sen eller då. Jag har varit expert på att leva antingen bakåt eller framåt. Och visst, man måste titta på en del saker man gjort. Erfarenheter, att inte göra samma misstag flera gånger och så vidare. Och framtiden, klart man måste planera saker.
Men det är det där med att tappa nuet för att dået eller senet blir för viktigt. Att glömma bort att stanna upp och faktiskt lukta på blommorna under korkeken. De luktar väldigt gott ofta, så det vore trist att missa dem.

Hur ofta gör vi inte saker, men planerar samtidigt annat under tiden? Lyssnar på nån som berättar något samtidigt som vi planerar kvällens middag?
Det är skillnad nu. Jag är mer medveten om nuet. Det gör livet både jobbigare och lättare. Jobbigare för att jag inte kan fly undan. Lättare för att jag faktiskt jobbar mig igenom saker och det känns väldigt bra att inte bara titta åt ett annat håll. och för att det blir mer substans i det jag gör, på nåt sätt.

Jag önskar att jag inte lärt mig det här på detta sättet bara.
En vän frågade mig igår när jag senast var riktigt arg. Svaret är egentligen; just nu. Jag är arg hela tiden. Så jävla förbannad över att Jonas är död. Samtidigt får det mig att verkligen vilja leva. För det vore så jäkla fel att bara stanna upp. En skymf. Jag kan fortsätta leva, då ska jag fan göra det också. Jag har suttit här länge nog, med depression och skit, nu är det dags att våga sig ut igen. För man får inte hur många chanser som helst.

40 dagar

2011-09-28T09:45:00.000+02:00

40 dagar.
Idag är det 40 dagar sen min bror blev påkörd och dödad.
Så absurt.

Det blir inte lättare. Mindre tungt, men inte lättare.
Jag gråter i och för sig inte varje dag. Inte så att det syns, i alla fall. Jag tror det kanske märks mindre på mig, särskilt om man inte känt mig sen innan.
Men jag tänker på dig varje dag Jonas.

När jag hör musik. När jag går igenom bilderna i systemkameran och hittar bilder från midsommar. När jag ser gitarren på min vägg, den som du brukade stämma när du var här. När jag ser Two and a half men på tv, bara för att de är bröder. När jag hör andra prata om och med sina syskon. När jag är på väg att sms:a dig för att jag sett eller hört nåt du skulle gilla. När jag vill ringa dig och prata om våra föräldrar, om oron för hur de klarar din bortgång.

Vissa dagar, fler numera, är det lättare att bara leva vidare. Jag vet att jag måste. Jag vill också. Det är för lätt att fastna i sorgen och låta den ta över allt man är. Jag vill inte det. Jag sörjer, men jag vill inte vara sorg.
Men vissa dagar känns det bara förjävligt, ärligt talat. Att just du. Av alla, liksom. När det finns så många idioter i världen.

40 dagar sen. Vi ska samlas enligt rysk sed idag. Det sägs att själen har landat nu, kommit dit den ska, efter 40 dagar. Jag vet att du inte tror på det där med själar och att det fortsätter efter döden, men det skiter jag högaktningsfullt i, käre bror. Jag väljer att tänka att du har landat nu. Och att du väntar där, så småningom.

Till Jonas

2011-09-11T13:14:00.001+02:00

Älskade Jonas, älskade lillebror.

Jag önskar att jag inte behövde säga det här till dig.

Jag önskar att den här sammankomsten var av en annan anledning. En ljusare, gladare. Inte för att du inte finns längre.

Men det är så. Du finns inte. Inte här, med oss, i alla fall.

Och jag saknar dig så sjukt mycket.

Jag vill berätta hur jag minns dig Jonas.

Jag minns dig som bror.

Som när vi var små. Vi bråkade en del, du och jag. Saker och ting fick inte vara orättvisa, det var det viktigaste. Jag minns när vi var tvungna att ha något som markerade mitten framför tv:n, för tänk om nån fick sitta mer i mitten! Fast du var rätt bra att ha ibland ändå. Tydligen använde jag dig som alibi för att få sova i mammas och pappas säng. Föste upp dig ur spjälsängen, fick dig att sömndrucket vanka in till mammas och pappas sovrum, varpå jag själv kom efter och menade på att om Jonas fick sova där så måste ju jag få...Vi byggde lego ihop också. Den grå legoborgen. Det var stort.

Jag minns dig som vän också, Jonas. För jag hade förmånen att få vara vän med min bror.

Det var väl när du kom tillbaka från sitt utbytesår i Usa. För första gången kunde jag se dig som något mer än en lillebror, du var en egen person plötsligt. Nån som gick att prata med. Umgås med.

Jag minns en gång när det blivit plötsligt slut med en kille och jag var ledsen och lite chockad. Hur du kom hem till mig i min minietta på söder, med glass, godis och film och hur vi bara var. Pratade om allt och inget, kollade film, åt godis, bara hängde. Du fanns där för mig, helt enkelt.

Vi var syskon och vänner, jag är glad för det. Vi bråkade färdigt nånstans där i mitten på nittiotalet och blev vänner. Inte så att vi alltid var överens. Du var som bekant kompromisslös och jag kan vara rätt tjurskallig jag med. Men det gick över. Det gick alltid över. Det var ju det som var skönt. Du var nån jag kunde tjafsa med och veta att du ändå fanns kvar. Vi kanske inte hängde så himla ofta, men du och jag, det var liksom ett faktum, vad som än hände.

Jag känner mig vilsen nu, utan dig. Ett ben har slagits undan och jag vet inte riktigt hur jag ska hitta balansen igen. Kanske hittar jag den så småningom. Kanske kan jag så småningom tänka på dig utan att få tårar i ögonen. Minnas dig med mindre smärta och med mer ljus och glädje. Jag fick i alla fall ha dig som bror i 33 år. Det är värt så mycket, även om det är så orättvist att det inte fick bli minst 33 år till. Kanske kan jag så småningom bli mindre arg.

Och vi har ju ändå något, i all denna smärta. Alla fina bilder, förstås, alla knasiga videoklipp, men framförallt har vi din musik, som alltid kommer finnas där. Konkreta minnen.

Det är en tröst. Just nu en klen tröst, men ändå en tröst.

Jag fick en dikt skickad till mig av en vän. Ord, som kanske också kan trösta, nångång.

Gråt inte för att jag är död
Jag finns inom dig alltid
Du har min röst, den finns i dig
Du kan höra den när du vill
Du har mitt ansikte, min kropp
Jag finns i dig, Du kan ta fram mig när du vill
Allt som finns kvar av mig är inom dig
Så är vi jämt tillsammans.

Det finns så mycket att säga, Jonas, men jag slutar här.

Skärpning, det är fan inte semester längre!

2011-08-08T12:36:00.001+02:00

Fy fasen.
Jag har drabbats av "jag tränar ju, så jag kan äta vad jag vill"-sjukan.
Vill bara upplysa om att: det går inte till så! Inte det minsta! Inget kul alls att ställa sig på vågen idag.
Till råga på allt gick löprundan extremt segt och jobbigt. Orkade knappt springa, utan var tillbaka i det där lite-snabbare-än-gå-joggen, som jag körde i början. Sista kilometern gick bättre, men det var så dags.
Fast jag är jäkligt nöjd med att ha genomfört det idag i alla fall.

Nåväl, detta gör mig bara ännu säkrare på att jag vill komma i form!

Nu är semestern slut, hur arbetslös jag än må vara.

Buzz buzz

2011-08-02T22:46:00.000+02:00

Jo, jag är ju en sån där Buzzador.
Det innebär att jag ibland är med i kampanjer för olika grejer, testar dem, låter andra testa och tala om hur de funkade.

Just nu buzzar jag Dove Intense Repair Express Intensivbalsam.

Japp, så är det. Har några småprover kvar, om det är någon som vill testa.

Så här står det om balsamet på Dove's hemsida:

Dove Intense Repair Balsam återuppbygger håret och förhindrar kluvna toppar och att håret går av.
Gör håret starkare och mer motståndskraftigt mot framtida skador.
Doves avancerade teknologi för vård av skador och reparation: patenterade FIBRE ACTIVES tränger djupt ner i håret för att återuppbygga det inifrån.
MICRO MOISTURE SERUM ger näring och hjälper till att reparera hårstråets yta från rot till topp.

Jag testar det såklart själv och tycker hittills att det luktar gott, inte sådär starkt som Dove har luktat förut, samt att håret verkligen blir mjukt.

Obs; bilden är lånad från Dove's hemsida.

Vill, men ska inte..

2011-07-30T13:15:00.000+02:00

Idag vill jag springa, men jag ska inte.
I flera nätter har jag sovit riktigt dåligt, vilket har gjort att jag känt mig hängig på dagarna. Eller, jag har tänkt att det varit sömnbrist. Nu är jag lite inne på att jag kanske faktiskt inte är riktigt 100. Jag har känningar i hals och öron, bland annat. Det vore inte så konstigt, flera runt om mig är eller har varit sjuka.

Det får bli så idag, trots att jag sovit bättre än på många nätter, att jag faktiskt tar det lugnt. Ingen löpning. Imorrn blir det yoga och så tar vi upp löpningen på måndag igen, om jag inte blivit sämre.

Fast det suger. Jag var så himla sugen på att springa, speciellt som jag börjar se att det händer saker i kroppen. Vaderna, av alla ställen. Resten händer det inte så mycket med ännu, eftersom jag inte lagt om kosten för fem öre. Glass, vin, kolhydrater för hela slanten... Det får bli nästa vecka. Har ju haft semester... :)

Ett löpinlägg

2011-07-26T11:49:00.001+02:00

Jag sitter här och eftersvettas. Det är som om nån skulle vridit på en kran, jag skojar inte. Så sjuka mängder vätska!
Fy fasen vad tungt det var idag.
Jag är i och för sig inte förvånad. Igår skulle ju varit den stora vilo och svullardagen. Det gick åt skogen eftersom bror ringde och ville boxas. Vad gör man då? Boxas, så klart! Kan inte missa ett tillfälle att få banka på lillbrorsan, var ju några år sen sist!
Det kändes i benen idag, kan jag informera om. Men, det gör mig också jäkligt stolt! Trots att jag visste att det skulle vara tungt idag så genomförde jag passet. Dryga 5 km, som jag sprang i alla fall minst 4,5 av. Eller, joggade.
I söndags däremot, då sprang jag. Lätt gick det, vilken känsla! Första kvart-tjugo minutrarna var det bara roligt. Detta trots en halv flaska rose och en mojito kvällen innan, samt ca 2 timmars sömn. Fast jag sprang nog på ren frustration. Det där jag hintade om i förra inlägget, dejten.. Det var fjärde i ordningen och det var dags att kolla läget om vart det var på väg. Och, vi var väl inte riktigt på väg åt samma håll, i samma fart. Vilket är ok, det är som det är och lika bra att få veta. Men frustration skapade det trots allt, vilket satte fart på löpningen. Synd bara, det var så bra på pappret...

Idag hade jag ett moment med en annan löpare. En kille i ungefär min ålder, verkade springa på ungefär samma sätt. Vi möttes på en raksträcka, så vi såg varann på långt håll. Han tittade på mig när vi möttes, log och liksom nickade lite. Så jag gjorde likadant. Ett leende och en nick i samförstånd. Ett löparmoment, helt enkelt.
Imorrn ska jag vila. För ikväll är det premiärfest!

Ibland är Stockholm lite för stort

2011-07-22T21:06:00.000+02:00

Jag hade egentligen tänkt åka hem till H ikväll. Gå ut på hennes lokala hak och sjunga lite.
Men, och detta är nackdelen med Stockholm, det känns för långt just idag. Det tar en timme ca att komma dit och att komma hem sen, mitt i natten... Fort går det inte.
Så just ikväll orkar jag inte.

Känner mig ganska mör efter springturen idag. 45 minuter, varav 30 var spring. Tyvärr ville inte Runkeeper funka, så jag är inte säker på hur långt det var, men ca 5 km blev det nog. Jag får lite ont i benen, men så länge det är på olika ställen varje gång så väljer jag att ignorera det.
Sen blev det bad. Tända ljus, Tori Amos på stereon och en Mojito på badkarskanten.
Finns andra skäl till tröttheten också och nu börjar det mola i magen...
Det blir en lugn kväll. En Mojito till möjligen, men sen sängen.

Imorrn är det dejt..

Spänning i vardagen

2011-07-22T11:51:00.000+02:00

Jag frostar av mitt frysfack.
Av nån anledning gör jag det alltid mitt i sommaren. Varför vet jag inte. Kanske vill skapa lite spänning i mitt vardagsliv..?

Annars är det skönt att vara hemma. Dagarna hittills har mest innehållit småfix och slappande. Utom idag då, när jag storfixar och frostar av frysfack.
I onsdags träffade jag H för lite sång på ett ställe i Gamla Stan. Alla var sjukt duktiga, så prestationsångesten fick sig en skopa.. Men det var bara att köra på, trots att nästan inget av det jag ville ha fanns. Improvisera, mina vänner, improvisera! Nyttigt för egot, om inte annat. Kasta sig ut, bara.

Roadtripen då?
Jättekul. Så himla roligt att få träffa massa släkt som man bara ser på facebook annars. ;) Farmor, kusin, moster...
Göteborgsvisiten var också superrolig. Dit skulle jag vilja åka en långweekend och bara vara turist. Hotellet vi bodde på, Scandic Europa, var bra. Centralt och fräscht. När vi väl hittade dit... Köra bil i Göteborgs innerstad, nej tack! Bara massa spårvagnar, enkelriktat och skit!
Sen var det ju jättekul att få sjunga på bröllop också. Det är alltid roligt. Jag missade en textrad, men det gjorde nog ingenting. Pianisten var cool och spelade bara på och jag fann mig rätt snabbt.
Sen hade vi en jättemysig kväll med god mat och rosévin i hamnen.

Löpningen rullar på den med. Nu senast sprang (läs: joggade sjukt sakta) jag i 25 minuter!!! Nästan personligt rekord tror jag, om vi inte räknar med Vårruset för hundra år sen.
Apropå det ja. Jag måste ju hitta nya lopp att springa, nu när det skiter sig med Tjejmilen. Nån som vill köpa en anmälan, förresten? Det visade sig nämligen att vi har showrep med regissör den dagen. Går bara inte att vara borta. Men, jag vill ha mål och utmaningar, så om ni vet nåt bra lopp (helst inte längre än milen till att börja med), kommentera eller maila mig!

Roadtrip!

2011-07-15T10:55:00.000+02:00

Igår lekte vi turister, mamma och jag. Eller, mamma är ju turist. Jag fick leka och det är kul! Gillar att turista i min egen stad. Det finns så mycket fint som man tar för givet.
Vi hann med en hel del igår. Lunch på Rosendal, Djurgårdsfärja, Fotografiska och glass på Fjällgatan. Samt en jäkla massa promenerande. För att inte tala om de 144 trappstegen från Fjällgatan ner till Fotografiska. Först ner, sen upp.
Så idag bangar jag faktiskt löpningen, för första gången. Eller bangar, jag skjuter upp den till imorgon. Skorna är nedpackade.
För nu, alldeles snart, drar vi på västkustturné! Stockholm - Skövde - Göteborg - Örebro - Stockholm!
Hämtade bilen imorse. Den är lättkörd, trots att det inte är en automat... Jag gillar automat. Fast det är ok med växellåda. Det är väl bra att man får köra med det ibland, så man inte glömmer hur man gör...

Jag hoppas att vi hittar lite loppisar på vägarna. Risken är att vi kommer hem med bilen fullpackad...

Nu börjar det bli tufft..

2011-07-13T15:45:00.000+02:00

Av någon anledning var det lättare att springa i Degerfors. Jag hittade en sån bra runda där, med lite lagom natur, inga jobbiga backar... Här i Såsen letar jag fortfarande.
Det går inte dåligt, men det går inte bra. Lite kanske det har att göra med att jag fusksprang igår igen. Tog ett extrapass. Och så en timme yoga på det sen, oj vad jag svettades. Så det kanske inte är jättekonstigt att benen var lite trötta idag.
Imorgon blir det vilodag i alla fall. Och ikväll... Harry Potter!

13 minuter!

2011-07-11T12:57:00.000+02:00

Tid. Det kan vara så olika. 13 minuter, till exempel. Det kan vara både mycket och lite. Väntar man på något, kanske bussen, när det är minusgrader och snöstorm, då kan 13 minuter vara en evighet. Om man å andra sidan måste stiga upp och vill snooza så länge som möjligt, då är 13 minuter bara ett ögonblick. Tid är relativt, så är det. Men, trots allt går den att räkna i minuter och sekunder och faktum är att idag joggade jag 13 minuter i sträck! Och det var knappt ens jobbigt!

Det tar sig, sa mordbrännaren...

Värmlandssemester..

2011-07-10T21:40:00.000+02:00

Sitter här i Amys kök, alldeles proppmätt av ännu en fantastisk middag med färskpotatis, grill och vitlökssås. Att det ska vara så svårt att sluta äta! Men å andra sidan har vi gått en mil idag, så lite tycker jag nog att vi förtjänade maten.
Ingen löpning idag alltså. Igår tog jag ju en bonusrunda, springer egentligen måndag, onsdag, fredag, men nu blev det alltså lördag också.
Idag var kroppen ganska trött.
Vi satt uppe inatt och tittade på kvartettfinalen. Eller, Amy gav upp sista halvtimmen. Hon skulle ju också upp till kyrkan, sista rycket på Elins konfirmation, klockan 10. Jag trillade väl i säng vid 6-snåret, men sov som en kratta. Drömde stressdrömmar om att tävla i kvartettävling med låtar jag inte kunde och vaknade med hjärtklappning. Vid 11 gav jag upp.

Imorgon åker jag hem. Städning får det bli på kvällen, sen kommer mamma på tisdag förmiddag.
På torsdag eller så, åker vi västerut på en liten tour. Hipp som happ blev det sång på ett bröllop på lördagen också, tur man kan vara på rätt plats vid rätt tillfälle ibland!

I Värmland är det varmt..

2011-07-08T10:52:00.000+02:00

och kvavt, just nu i alla fall. Förhoppningsvis kommer det en skur ikväll, så det rensar upp lite.

Annars har jag det oförskämt bra här hos Amy. Vi tar det lugnt, myser, pratar, tittar på barbershoptävlingar, hänger... Det är så skönt med någon som har förståelse för mitt mående just nu också. Som fattar att jag inte orkar, varför jag gråter utan anledning, att det är lite kaos inuti just nu. För det är det. Tänk er själva, jag har ändå tillsatt kemikalier till min kropp nu i ett antal år och så på några veckor, poff! Borta! Fast jag måste säga att det är mer kroppsliga grejer än vad jag trodde.
Nåja, det går ju över. Snart, hoppas jag.

Amy är iväg och handlar just nu. Jag ska vila lite och sen när hon kommer tillbaka ska jag ge mig ut på ett löppass. Ikväll blir det körtävlingar och imorgon konfirmation och kvartettfinal. Ska bli kul, även om två av mina favoritkvartetter märkligt nog inte gick till final. Jag fattar inte ibland, verkligen.

märkligt mående och träning blir nog nåt bra till slut ändå...

2011-07-04T13:40:00.000+02:00

Livet är inte helt lätt just nu och det är enbart kemins fel.
Jag håller ju på att trappa ner den seretoninhöjande medicin jag ätit i några år. Den har varit fantastiskt bra att ha, men nu tror jag att jag klarar mig utan. Det är bara det att när man trappar ner får man samma typ av biverkningar som när man började. Om inte ännu värre.
Vi snackar yrsel, trötthet, sömnrubbningar, förvirring, synrubbningar och allmänt konstigt mående. Tålamod? Hahahaha! Tröskeln är väl ungefär lika med noll.
Åh vad jag längtar till den här utfasningen är klar så jag kan må som folk igen! Bara några dagar kvar nu.

Detta gör att jag är extra, extra nöjd med att jag kom ut på löprundan idag. Och att jag dessutom genomförde min cirkelträning efteråt. Imorgon ska jag få lite hjälp med min pulsklocka, hoppas det ger en extra dimension till det hela.
Fast det känns fortfarande lite fånigt att kalla det för löprunda. Trots allt går jag fortfarande mer än jag springer. Å andra sidan har inte knäna gjort ont alls ännu (ta i trä!) även om det känns lite i benhinnorna.
Jag tror ändå att det är bra att jag kommer ut och tränar när jag mår så här. Jag mår bättre nu än innan träningen.
Snart händer det fler roliga saker, minsann! På onsdag tar jag tåget djupt in i de värmländska skogarna, till finaste Amy! Där ska vi hänga, kolla på webcast och dricka vin och praaaaata, ända tills på måndag.
Längtar!

Sega söndag

2011-07-03T15:25:00.000+02:00

Seg som kola är jag, denna söndag.
Sov länge. Låg och läste nån timma innan jag slutligen segade mig upp. Sen har jag inte gjort många knop. Druckit kaffe, hängt vid datorn. Börjat lägga in en av kvartettens nya låtar i Finale. Okej, så lite nytta har jag faktiskt gjort.
Nu tar jag mig i kragen och slinker ner till gymet för att förhoppningsvis få plats på ett yogapass. Annars får det bli nån annan form av träning, för nåt måste jag hitta på idag. Nåt som innefattar något annat är att sitta och titta in i en dataskärm, alltså.

det man är van vid..

2011-07-02T02:00:00.000+02:00

Jag är van att vara den coola.
Den som har koll, den som vet. Den som har svar. Den som kan ge råd, för jag behöver inte följa de råd jag ger. Men nu.
Nu är jag i en situation där jag vet nada. Jag har ingen koll. Jag känner känslor jag inte känt på flera år. Jag får impulser jag inte vet om jag ska följa. Om de är bra eller dåliga.
Jag känner mig som en nybörjare.

Det känns bra, men jävligt jobbigt.

Fan vad jag är bra!!!

2011-07-01T07:33:00.000+02:00

Jag är duktigt nöjd med mig själv idag!

Tredje kom-igång-med-löpningen-passet. Varmt och fuktigt. Ont i magen. Trööööött!
Och ändå gjorde jag det! Jag kom ut i morse. Fan vad jag är bra.

Jag har ju liksom gett mig själv två utmaningar egentligen. Dels att börja springa, vilket är jobbigt nog i sig, men även att komma upp tidigt på morgonen. Det, mina vänner, är ingen smal sak.
Det var inte alls kul när klockan kvittrade imorse. Allt jag ville var att stänga av och krypa ner igen. Men nej. Jag steg upp, drog på mig löparkläderna och stack iväg. Yey mig!
Nu sitter jag fortfarande och eftersvettas...

Sista dagen på jobbet idag, för övrigt. Klockan 16.30 är jag officiellt arbetslös.

Jag vet att ni undrar!

2011-06-27T19:09:00.000+02:00

Hur gick det då? Kom hon upp?
Jomen det gjorde jag faktiskt. Trots att jag hade svårt att somna igår så klev jag upp när klockan kvittrade 06.00. Ja, min klocka kvittrar. Lite dumt egentligen, för nu vaknar jag så fort fåglarna kör igång utanför sovrumsfönstret och det gör de titt som tätt.. Men. Upp kom jag och ut.
En sak störde mig lite. Jag tycker att alla som springer ser ut att ha så fjäderlätta, studsande steg. Mina fötter var minsann inga fjädrar! Här snackar vi cementklumpar de stackars få minuter jag faktiskt sprang! Det kanske rättar till sig så småningom, tänker jag ändå.

Nu vet jag ju av erfarenhet att första gången alltid är lättare än man tror. För att kompensera är sen andra gången mycket överjävligare än man förväntar sig.
Jag ser med spänning fram mot onsdagens pass...

Att bli en löpare

2011-06-26T20:29:00.000+02:00

Jag har gett mig själv en sjusärdeles utmaning.
Den 3:e september ska jag springa Tjejmilen. Innan dess ska jag ha fått som rutin att springa tre dagar i veckan. Helst morgnar.

Hur gick då detta till? Tjejen som alltid har hävdat att löpning är tristare än att sitta och titta på tv:s testbild (finns den fortfarande, förresten?) har alltså gett sig den på att bli löpare.

Jag vet inte riktigt vad som hände, faktiskt. Tanken har funnits där nånstans, långt, långt bak. Undanstuvat bakom en hel massa gammal bråte, ända sen jag sprang Vårruset för en massa herrans år sen. Grejen är att det är lätt att springa. Alltså, det är inte lätt att springa, men det är förhållandevis enkelt. Du drar på dig löparskorna och så springer du. Sen är det jäkligt effektivt att springa. Du gör av med massvis med kalorier.
Och så är det nåt speciellt med att pusha sig själv. Att springa lopp. Få bättre tider. Jo, jag är en tävlingsmänniska, har aldrig påstått annat.

Vis av erfarenhet har jag bestämt mig för att gå långsamt fram. Jag har hittat ett träningsprogram på Iforms hemsida, som jag ska följa. Det är nästan löjligt lätt i början, men skit i det. Här ska inte skadas. Här ska springas. Imorgon kör vi. Första passet är 20 minuter. 10 minuter snabb gång, 5 minuter växelvis jogg och gång och så avslutas det med 5 minuters snabb gång. Det ska väl till och med jag klara av.

Livet precis just nu

2011-06-26T14:16:00.000+02:00

Precis just nu sitter jag fortfarande i pyjamas med en kopp Starbuckskaffe bredvid mig.
Finns en hel del borden idag. Bland annat borde jag verkligen städa. Verkligen, verkligen.
Men, jag har omorganiserat i städskåpet, så helt overksam har jag inte varit.

Annars då. Livet i stort, så att säga.

Tillsvidare singel, boende i Hägersten. Inom en vecka frivilligt arbetslös i väntans tider, som jag såg det så fint beskrivet på en bekants Facebook-sida. Egentligen är jag faktiskt inte arbetslös. Jag har startat eget. Minsann. Har massor att göra med att fixa hemsida, skapa PR-material, samt fundera på hur jag ska ta kontakt med förhoppningsvis blivande kunder. Tyvärr kan jag inte ge mig själv betalt för just den sortens arbete, så det blir till att försöka hitta nåt deltidsjobb så länge, som kan betala hyran. Fast först ska jag vara lite ledig.

Frågan är hur pass öppen man ska vara i en sån här tillgänglig blogg. Men, vad fan. Jag skäms inte. Jag har ganska precis tillfrisknat efter en flerårig depression. Ni kan inte ana hur skönt det är. Eller, några av er kanske kan det. Ni kan nog också förstå rädslan för att trilla dit igen. Fast jag har funderat på det där. Jag tänker inte gå runt och vara rädd. Jag har verktyg nu. Jag känner igen tecknen.
Det syns ju inte alltid utanpå, det där med depressionen. Man kan verka glad, jobba heltid, fungera rätt okej. Men inuti. Det är där det händer. Maler, snurrar, gnager.
Livet kommer inte alltid att vara hoppsan hejsan. Hålen finns där, men det gäller att lära sig se stegen som leder upp i ljuset igen. Och nu testar jag utan stödhjul, om ca en vecka ska jag vara av med medicinen är det tänkt.

Det finns så mycket som ger ljus. Sången till exempel. Min andra familj, SCV. Och krÄm, förstås. Kören och kvartetten. Så mycket jobb, men så mycket tillfredsställelse. Tänk om jag inte hade sången, vad vore jag då?
Tja, förmodligen skulle jag hitta nåt annat som skulle sluka all min fritid, men inget som gav lika mycket.

Pyjamashelger, arbetslöshet/eget, lite dejting, sång... Welcome to my life!

Välkomna tillbaka

2011-06-26T13:14:00.000+02:00

För första gången nånsin har jag raderat en hel blogg.
Nu börjar vi om från början.

Välkomna till Iziz insida.
Här kan du läsa om mig.
Högt, lågt, intressant, ointressant, spännande, tråkigt... Livet, helt enkelt.

Här uppdateras ofta, sällan eller inte alls... Helt beroende på vad jag känner för.

Enjoy...